Magkänsla eller förstånd – när ska du lita på intuitionen?

Du har ett jobberbjudande på bordet. På pappret är allt bättre: lönen, titeln, pendlingen. Ändå säger något i magen nej, och du kan inte förklara varför. Ska du lita på magkänslan eller på förståndet? Det är en av de vanligaste frågorna i mina samtal, och svaret är sällan det ena eller det andra.

Vad magkänslan egentligen är

Intuition är inte ett sjätte sinne. Den är, i det mesta av forskningen om beslut, snabb mönsterigenkänning byggd på erfarenhet. Psykologen Daniel Kahneman beskriver det som två sätt att tänka: ett snabbt och automatiskt som jämför det du ser med det du varit med om förut, och ett långsamt och ansträngande som räknar, väger och resonerar. Magkänslan är det snabba.

Det snabba systemet är inte dumt. Det har sett tusentals ansikten, hundratals möten, många år av en viss typ av situationer. När det säger nej till en person efter tio minuter är det ofta för att det känt igen något, en ton, ett sätt att avbryta, som du inte hunnit sätta ord på.

Problemet är att det snabba systemet inte skiljer på igenkänning och rädsla. Båda känns likadant i magen.

När du kan lita på magkänslan

Magkänslan är pålitlig på områden du kan. En sjuksköterska som ”bara vet” att en patient är på väg att bli sämre har sett det förut, många gånger. En förälder som hör på tonfallet i hallen att något hänt i skolan gissar sällan fel. En snickare som tycker att en konstruktion ser fel ut har ofta rätt, även innan han vet varför.

Gemensamt för de här situationerna är att du har mött dem många gånger, och att du fått veta hur det gick. Det är så mönstren byggs. Utan den återkopplingen är magkänslan bara en känsla.

Så när du tvekar inför en chef som liknar tre chefer du haft förut, lyssna. När du känner obehag i en lägenhet fast allt ser bra ut på visningen, ta det på allvar, du har bott på många ställen. På hemmaplan är magen en bra rådgivare.

När den inte är det

Det finns tre tillfällen då magkänslan lurar dig, och de är vanliga.

Det första är rädsla. Rädsla känns som en varning, men den varnar för det okända, inte för det farliga. Den som aldrig bott ensam får en magkänsla av att inte flytta ut. Den som aldrig bytt bransch får en magkänsla av att stanna. Det är inte intuition. Det är att kroppen inte har något mönster för det nya och därför säger nej.

Det andra är trötthet. En sliten kropp och ett utmattat huvud får allt att kännas fel: partnern, jobbet, staden. Många fattar sina största beslut i november när de sovit dåligt i tre veckor. Vänta. Sov. Fråga magen igen när den har ätit och vilat.

Det tredje är helt nya situationer. Ditt första husköp, din första skilsmässa, ditt första barn som flyttar hemifrån. Här finns inga mönster att känna igen, och det som känns som intuition är oftast gissning klädd i självsäkerhet. Här behöver förståndet ta över och samla information.

En enkel metod för att pröva båda

Ta ett papper och dela det i två. På ena sidan skriver du vad magen säger, i en enda mening, utan förklaring. ”Jag vill inte ha jobbet.” På andra sidan skriver du vad förståndet säger, med skäl. ”Lönen är bättre, pendlingen kortare, men chefen verkade stressad.”

Titta sedan på magsidan och fråga: har jag varit i en liknande situation förut, och hur gick det? Om du kan svara på det har magen förmodligen något att komma med. Om svaret är ”nej, aldrig” har magen förmodligen förväxlat det nya med det farliga.

Titta till sist på förståndssidan och fråga: finns det något här jag valt att inte se? Förståndet är bra på att räkna, men det räknar bara det du matar in. Om du utelämnat att du grät i bilen efter intervjun har kalkylen ett hål.

Den som vill ha fler steg hittar dem i Hur fattar man ett svårt beslut?.

Så märks det i ett samtal

I mina samtal är det ofta tydligt vilken av de två som talar, tydligare än det är för den som sitter mitt i det. Rädsla låter på ett visst sätt, den upprepar sig och blir högre när man frågar. Igenkänning låter annorlunda, den är lugnare och kan ofta peka på något konkret när man ber om det.

Det jag gör är att fråga. ”När har du känt så här förut?” ”Vad hände då?” ”Vad är det värsta som kan hända om du har fel?” Svaren avslöjar nästan alltid om det är erfarenhet eller oro som pratar. Väljer du samtal med tarotkort fungerar korten på samma sätt: en bild du inte valt gör att du hör dig själv utifrån.

Ett vägledande samtal är inte vård. Om det är mer än tankar som snurrar, om du mår riktigt dåligt, är 1177 rätt väg, och 112 om det är akut.

Men om du står med ett val i handen och inte vet vilken röst du ska lyssna på, då är det ofta precis det ett samtal är bra för. Du är välkommen att boka en tid, så tar vi reda på det tillsammans.

Läs mer: Thinking, Fast and Slow – Wikipedia