Skiljas eller stanna? Så reder du ut vad du egentligen vill
Skiljas eller stanna – hur vet man? Om skillnaden mellan en tung period och något som tagit slut, frågorna som hjälper, barnen och rädslan för att bli ensam.
Av Carina Hammarsten, livscoach sedan 2014 4 min läsning
Skiljas eller stanna. Frågan ligger där när du vaknar, den följer med i bilen till jobbet och den är tillbaka när diskmaskinen står på om kvällen. Ibland är den högljudd, ibland bara ett lågt brus. Det som är säkert är att den sällan försvinner av sig själv.
Jag träffar många som bär på den här frågan, ofta i månader eller år innan de säger den högt. Här är det jag brukar hjälpa dem att reda ut.
Skiljas eller stanna: en tung period eller något som tagit slut
Alla långa relationer har perioder som är svåra. Småbarnsår med för lite sömn. Ett föräldraskap där ni drar åt olika håll. Ett husköp som blev dyrare än planerat, eller en förälder som blir sjuk och plötsligt tar all ork. Under sådana perioder känner nästan alla par mindre än vanligt, och det är inte ett tecken på att relationen är fel.
Skillnaden ligger ofta i vad som händer när trycket lättar. Kommer värmen tillbaka när barnen sover en hel natt, eller är det bara tyst? Har ni haft goda år som ni båda minns, eller har det alltid skavt? Vill du ha tillbaka något som har funnits, eller drömmer du om något som aldrig varit?
En annan fråga som hjälper: när du föreställer dig att din partner har det bra, blir du glad eller likgiltig? Likgiltighet säger ofta mer än ilska. Ilska betyder att det fortfarande är något som står på spel.
Fel fråga och rätt fråga
Den fråga de flesta ställer är ”är hen rätt för mig?”. Den är nästan omöjlig att svara på, för ingen är rätt eller fel i sig. Frågan lägger dessutom allt på den andra.
En fråga som brukar öppna mer är ”vem är jag i den här relationen?”. Är du någon du tycker om? Är du mjukare, roligare, mer generös än du är utan din partner, eller har du blivit mindre, tystare, mer vaksam? Hur pratar du om dig själv när ni är hemma en vanlig söndag?
En annan är ”vad skulle behöva vara annorlunda för att jag skulle vilja stanna?”. Om svaret är något konkret, som att ni behöver prata om pengar eller att en av er behöver ta mer ansvar hemma, då finns det något att arbeta med. Om svaret är ”hen skulle behöva vara en annan människa” har du också fått ett svar.
Barnen, och rädslan för att bli ensam
Den som har barn väger in dem i varje tanke, och det är rätt. Men ”för barnens skull” kan betyda två helt olika saker. Ibland betyder det att man vill ge dem stabilitet, och det är ett gott skäl att verkligen försöka. Ibland betyder det att man inte orkar möta sin egen rädsla, och då är barnen ett skäl man lånar.
Barn märker mer än vi tror. De märker om det är kallt vid middagsbordet. Frågan är inte bara om ni ska bo ihop, utan vilken bild av en relation ni visar dem varje dag.
Rädslan för att bli ensam förtjänar ett eget stycke. Den är verklig, och den är inte fånig. Tanken på att äta middag själv, sova själv, inte ha någon att ringa när bilen inte startar. Men rädsla för ensamhet säger något om dig, inte om relationen. Den kan vara ett skäl att förbereda sig, inte ett skäl att bestämma sig.
Ingen kan bestämma åt dig
Vänner har åsikter. Din syster har en åsikt. Din mamma har haft en åsikt i tio år. Ingen av dem vet hur det är att vara du klockan elva en tisdagskväll när ni ligger med ryggarna mot varandra.
Det är därför det ofta hjälper att prata med någon utanför, som inte har någon åsikt om hur det borde bli. Någon som ställer frågorna ovan och sedan är tyst tills du har svarat. Jag har skrivit mer om det i Hur vet man om man ska stanna eller gå? och i Hur fattar man ett svårt beslut?.
Familjerådgivning som komplement
Vill ni båda försöka, eller vill du åtminstone veta om det går, finns familjerådgivning. Alla kommuner ska erbjuda det, och det sker under särskilt sträng sekretess. Ni får vara anonyma och det förs inga journaler. Kostnaden varierar mellan kommuner. Sök på ”familjerådgivning” och din kommuns namn, så hittar du rätt.
Familjerådgivning är för er två tillsammans. Ett vägledande samtal är för dig ensam, för att reda ut vad du själv vill innan du tar upp det med någon annan. De utesluter inte varandra. Många börjar med det ena och fortsätter med det andra.
Ett vägledande samtal är inte vård eller terapi. Mår du mycket dåligt, eller finns det våld i relationen, vänd dig till 1177, och till 112 om det är akut.
Om du behöver sortera tankarna innan du bestämmer något är du välkommen att boka ett samtal. Du behöver inte veta vad du vill när du kommer. Det är ofta därför man kommer.
Läs mer: Familjerådgivning – 1177